När jag tar det piano

Så lyssnar jag ibland på Soundtracket från Amelie från Montmartre, även om jag aldrig sett filmen. En av favoritlåtarna är denna.

 

På Poplin en höstkväll

Bättre sent än aldrig, I guess. För någon vecka sedan var jag och hängde med Poplinbruttorna. Den yngsta, bara någon vecka gammal, sov medan vi andra satt och pladdrade bland hattar, klänningar och skor. Så här såg det ut:

Emma (Tant Emmas bravader) och Nina (Green Laces) filurar runt i butiken.

Koppas och fat som inte användes av oss – vi använde vinglasen istället

Några av mina absoluta favoriter i butiken.

Ibland får folk sådana genialiska idéer att jag undrar varför jag inte kom på dem själv.

Eller rättare sagt, då jag inte är ett geni, så blir jag inte förvånad.

Men de här kitschiga broscherna hade jag gärna filurat ut själv, så jäkla snajsiga!

Barnbrallor och coola tröjor.

Färgglatt bord med snygga börsar. Jag gillar ju den gröna närmast i bild såklart.

Ju mer jag tittar på den här bilden, desto mer gillar jag den

Haklappar, barnmössor och små vantar. Finnemang i kylan.

OCH, till sist – jag tyckte det var dags att skaka liv i den här bloggen. Den har visst legat i dvala alldeles för länge.

Smultronjasminens tid är nu

Finns det något som doftar så gott som smultronjasmin?

Nu står de i full blom och det är en fröjd att promenera förbi en blommande jasmin, framför allt i skymmningen då den doftar som mest. Ute på min balkong står en liten, liten buske och förgyller min vardag, underbart!

Försökte hålla mattan på plats

Såhär i stressade bedömningstider faller alltid lusten att skriva blogginlägg på som allra mest. Därför tänkte jag ta mig en paus från matrisen och berätta om mitt tidiga uppvaknande i morse.

Klockan 5.30 vaknar jag, som brukligen på vardagar även om det nu visade sig vara helg. Min näsa är täppt och mitt huvd känns som fullproppat med ondsinta bomullstussar som ger mig en känsla av att jag aldrig i livet vill gå upp. Men tyvärr visar det sig att jag inte har något direkt val. Kraftiga vindbyar ligger på runt i kring och även på min balkong, visar det sig. De två mattorna i plast, som inhandlades föregående helg (en helg som hade helt underbart solstrålande väder, bör tilläggas) flaxar som galna korpar ute på balkongen. En kraftig dunk måste ha väckt mig. Den kom sig av att min ena balkongstol vippat in i balkongbordet då en kraftig vindstöt fått mattan som den stod på att piska upp och tvinga stolen till marken.

Så vid 5.30, i den hårda blåsten med rinnig näsa och håret på ända får jag kränga på mig min luvtröja och mina mysbyxor och ge mig ut i stormen på balkongen för att försöka arrangera blomlådorna strategiskt över mattan för att den ska ligga något sånär stilla. Sedan rymer jag in i värmen och vindstillheten igen. Jag står och stirrar nogsamt ut genom persiennerna i fem minuter och ser hur mattan försöker slitgöra sig från blomlådornas tyngd. Jag inser mig besegrad av vinden.

Jag tar återigen på mig skorna och hastar ut. Jag tar, med viss möda bort blomlådorna samtidigt som jag försöker hålla fast i mattan och börjar rulla ihop den till en mer bärvänlig turkosblå ”korv”. Jag lyckadas och baxar sedan in den i lägenheten, där golvet är blött av regn som letat sig in med vindens hjälp, de få minuter det tog mig att rulla ihop mattschabraket. Gardinen står på ända, precis som mitt hår och när jag bär mattan till duschen droppar mattan regnvatten på parketten.

Jag torkar golvet, tar av luvtröja och mybyxor och lägger mig för att somna om.

Fem minuter varaar lugnet, tills ännu en stark vindstöt tar tag i nästa matta där ute på balkongen. (Jag har två indiska plastmattor). Återigen ställer jag mig bakom persiennerna och stirraar ut på vinden, balkongen och mattan som ligger därute och sliter sig. Det är ungefär som att jag tror att jag på ren vilja kan få den att ligga stilla, men såklart funkar det inte vidare bra.

På med luvtröja och mysbyxor och återigen skor. Ut i vinden på balkongen. Där står en lykta med glasväggar. I min fantasi kan jag se framför mig hur en av balkongstolarna, med vindens hjälp, tacklar lyktan och krossar glaset som sedan far iväg ned på marken fem våningar ned och hur jag då måste ge mig ut och sopa upp det hela. Orka.

Alltså. Ta in den genomvåta lyktan som droppar regnvatten på parketten hela sin väg från balkongdörr till dusch. Torka upp regnvatten. Jag är så jäkla trött på blåst och regn vid det här laget att jag helt sonika går ut och rullar ihop halva mattan och klämmer fast helveteskapet under järnfoten till parasollet. Så! Klart!

In och tar av sig mysbyxor och luvtröja. Snyter näsan och däckar i några timmar till. Struntar i vinden och regnet.

Nu åtta timmar senare får jag ändå ont i magen när jag hör att vinden tar tag där ute. Tänk om allt far iväg och mattjäkeln där ute bestämmer sig för ett dopp i Mälaren? Konstigare saker har väl hänt? Ture Sventon åt ju till exempel temlor på sin matta när den flög. Det tänker inte jag göra.

En lång fredag

Jag sitter med randiga tofflor på mina mumintrollslakan och försöker uppbåda energi att ta mig till Hemköp. Jag försökte klura ut en maträtt av det jag har i frys och skafferi men har insett att det nog inte blir varken speciellt näringsrikt eller gott. Främst bör jag ge mig av till affären för att införskaffa yoghurt till den dagliga morgonsmoothien. Senaste månaden, eller är det längre nu?, har jag svept en smootie innan jag hastat till tunnelbana och arbete Jag har märkt att jag håller mig pigg och alert längre och klarar mig bättre fram till lunchen vid elvasnåret. Är det så att jag bara inbillar mig att jag är piggare så får det vara så – det är ju tanken som räknas eller?

Förövrigt har det varit tyst som i graven på min blogg, och bokbloggen med, länge nu. Det har varit mycket arbete och brist på liv den senaste tiden. I veckan började det dock lugna ner sig, tjugoåtta utvecklingssamtal hanns med i måndags och i tisdags och sedan återstod två dagar som jag levde och arbetade en timme i taget. Onsdagen avslutades med öl, ost och kex i lärarrummet. I mitt fall bestod den mest av ost. En halv brie för att vara precis, det var otroligt gott men efteråt var min mage mindre glad på mig. Vi var inte bästa vänner direkt. På torsdagen stannade några elever kvar en halvtimme efter skolslut, vi filmade en presentation och snackade böcker: Hungerspelen och Twilight. När klockan var tre fick jag säga åt dem att ta påsklov och menade att det behövde åtminstone jag. Då skuttade de hem och jag promenerade ner till J’s där det blev öl, påskgodis och snack med kollegor.

Min tänkta tidiga hemgång blev först en öl och sedan några till. Det slutade med att vi hamnade på söder och i en källarlokal (läs: playground för vuxna) där man kunde spela dart, flipperspel, rundpingis och dart m.m. Jag spelade rundpingis i någon timme och avslutade sedan det hela med två förluster i boule. En lyckad kväll med andra ord

Idag har jag sett en film, vad den handlar om får jag skriva om senare men du bör veta om att den är klart sevärd.

Jag avslutar med en läskande bild på frukostsmoothien och receptet på den, man ska dela med sig av livets nyttigheter.

Innehåll:

2 dl naturell yoghurt med vanlijsmak
1 dl ”färskpressad” juice (köpt)
Bär efter tycke och smak,
jag har blåbär i denna.
1 msk krossade linfrön
1 tsk nyponpulver

15 sek i mixern, klart!

Godmorgon världen.

Bevisa att du är en människa!

Nä, jag är ingen robot. Men ibland kanske det skulle vara någo(n/t) att sträva efter att ”bli”. För att få saker gjorda, genom att stänga av alla andra måsten och viljor som samsas och bråkar inne i en själv. Det lär väl inte vara något som händer inne i en robot? Om inte roboten är Tvåhundraårsmannen (The Bicentennial Man) vill säga.

Tvåhundraårsmannen är en långnovell av Isaac Asimov och handlar om en robot som hjälper till i hemmet, finner kärleken och hela sitt tvåhundra år långa liv kämpar för att få bli en riktig människa. Då jag inte läst novellen, som jag ju måste få lägga vantarna på, har jag sett filmen ett antal gånger. Den är liksom robotens liv, lång(t) men mycket känslosam att se.

Hur hamnade jag då här bland filmer och böcker? Jag tänkte ju egentligen bara skriva om det faktum att jag inte är en robot. Även om jag just för en stund sedan var tvungen att verifiera just detta genom att läsa och skriva in följande ”bokstäver” i en väns blogg (för att kunna lämna en kommentar):

Mitt första försök, att läsa av bokstäverna och sedan skriva dem, misslyckades. Däremot så kunde jag läsa bokstäverna här ovan.

Ibland (läs: ofta) får jag sitta och kämpa med sådana här ”bevisa att du inte är en robot”-bokstäver. Ibland helt utan att lyckas. Då jag efter sisådär en fyra försök inte orkar hålla på och ”gissa” mer utan surar ur och ger upp. Vilket medför detta:

Och att det inte blir någon kommentar från mig till min vän. Snopet för mig men för vännen gör det kanske inte så mycket, då hen inte vet att jag ens försökt att förmedla mig.

Någon mer som har problem med ”bevisa att du inte är en robot”-bokstäver? Alltså helt krasst: att bevisa att du är en människa?

Ur filmen The Bicentennial Man från 1999.

Med lite Zimmer så blev det skriva av

Tro det eller ej, men sent nu här på natten med Ben & Jerry i magen och filmmusik av Hans Zimmer på Spotify så släppte skrivkrampen. Ta mig tusingen vad jag har skrivit. Filurat med tabeller och haft mig. Nu ska här sovas några timmar och så hoppas jag (och ni med väl, kära vänner, håll en tumme åt mig är ni snälla) att the writing bug är kvar i mig imorgon också. Jag behöver den något så väldans, förstår ni. Ok, sov gott – hoppas hockeyn går bra för er som bryr er

Som Kraken smyger den sig på – skrivlusten – sen är man hooked!

…natti …

Till brevbäraren

Jag postade ganska nyligen ett ganska långt blogginlägg. Meningen med det blogginlägget var att visa vad jag skapat idag, när jag inte lyckades att skapa så mycket text. Jag skapade istället väldigt lite text och en liten bild, som jag sedan tejpade fast på min postbox. Så här ser skapelsen ut:

Dagen då Telia glömde

Den här dagen började med jämna plågor, sådana som kan drabba en kvinna en gång per månad. Bot fanns hemma så smärtan var uthärdlig, men några fler timmar än planerat spenderades i sängen innan uppstigning. Därav blev det alltså lunch/middag direkt istället för frukost. Dagens stora plan var att ta tag i en stor skrivuppgift som vägt tungt på mina axlar i några år nu, det krävs ingen internetuppkoppling för att denna ska kunna skrivas men av någon anledning var det ändå denna internetuppkopplingsbrist som dagen kom att ägnas år. Mer eller mindre.

Inte så att jag var absolut tvungen att ringa runt en massa till min internetleverantör. Jag ringde faktiskt inte alls innan kl: 20.30 på kvällen då jag helt plötsligt fick ett stort begär av att se en serie på SVT Play, vilket såklart inte gick utan internet. Tack Telia. Jag ringde på hos grannen för att försäkra mig om att jag inte ensam drabbats av Telias leveransbrist. Jag var inte ensam och grannen förstod mig i att som hon sa: – Det är lättare att bära om man vet att man inte är ensam. Förstående dam. Gammal lärarinna är hon också, så vi förstår varandra hon och jag

Annars då, så har väl dagen förflutit på som den sig inte borde gjort kanske. Det började ju då med Telia som förvägrade mig både internet och TV. Bra, då fick jag jo ro till mitt skrivande, tror du. Sällan. Nope och nepp. Jag hade (försigkommen som jag är) köpt en svart patron till min skrivare för att kunna skriva ut mitt alster. Denna patron köptes redan i torsdags förra veckan för att jag snabbt och smidigt skulle kunna sätta igång med arbetet direkt på fredag morgon. Dock vet vi väl, de allra flesta av oss som varit iväg en längre tid (läs: en vecka) att mat så lätt förgås i ett oanvänt kylskåp? Det vet du inte? Det gör den, säger jag då.

Fredagen köpte jag alltså mat och funderade på att skriva. Fick panik över mitt läsande då det var näst sista dagen på året och jag inte kommit upp i 50 lästa böcker ännu. Så jag läste en bok. En ganska tunn ungdomsbok som jag fått i julklapp av en givmild elev. Denna bok resulterade i att jag därför läst 50 böcker detta år. (Inte behöver vi säga att två av de lästa böckerna var två väldigt korta berättelser av Dr. Seuss? Nä, bra, det håller vi för oss själva). Så då kunde jag förnöjsamt skriva in bok 50 i min lista över lästa böcker 2011. I min bokblogg. För såklart har jag en bokblogg med, jag måste synas och höras överallt. Tänk om jag inte haft min bokblogg, då hade de tre (3) personer som läser den gått miste om så mycket (o)genomtänkt dravel att de måst lägga sig ner och andas ut en smula. Sedan städade jag badrummet från topp till tå. Kakel och klinker fick sig en rejäl omgång av gulsåpan och jag lyckades nästan inbilla mig att den konstiga lukt som funnits i rummet sedan jag flyttade in, var borta. Det var den inte. Tyvärr.

På lördagen var det full fart att göra sig klar inför kvällens begivelser. Det var dags att vinka goodbye till 2011 och skåla in år 2012. Jag förberedde mig genom att laga mat, och putsa klinkergolvet i hallen. Gnugga bort klister från golvet, samt till min fasa göra årets sista besvärliga upptäckt: nyårsklänningen som jag tre år tidigare skålat in nyåret i, som jag kommit i tre veckor tidigare, den passade mig inte längre. Jullovets ledighetslunk och mammas goda mat hade gett mig 2 cm för mycket precis där, där klänningen skulle ta sig runt min kropp. Den lyckades inte. Jag fick prova hela tre klänningar innan jag till slut, ledsen, varm och krasslig i magen av stress, tog på mig min vanliga gröna klänning som jag brukar ha till jobbet på fredagar. Ja, det är då vi brukar gå på AW efteråt. Seden åkte jag på fest och åt köttbullar, sushi, räksallad och tacochips i en salig blandning. Skålade in det nya året på en balkong och fick året första puss. Av en tjej. Saker och ting blir inte som man tänkt sig, men det var en rolig kväll och jag dansade på ulliga mattor till Veronica Maggio och översatte texten till Jag kommer till engelska och tyckte jag var redigt lajbans. Sedan åkte jag hem och sov. Årets första dag, hade jag sedan flera dagar tidigare bestämt mig för, var vigd åt miniserien Lace. Ingen tanke på skrivande då alltså. (Lace tog inte hela dagen, bara fyra timmar, så jag hann även med ett avsnitt av Vampire Diaries bör tilläggas).

Då vet vi vad som hände på söndagen. Måndagen.

Jag spenderade måndagen med att öppna min text. Jag skrev ett stycke. Och startade sedan denna blogg. Varför denna blogg startades kan du läsa om i fliken förord här ovan. Där sammanfattas mina tankar precis så precist som det är tänkt. Osammanhängande alltså. Sen fick jag en skrivkick av en vän på Facebook och kände mig redo att ta tag i skrivandet. Idag tisdag. Jag skulle bara sova lite först.

Så här sitter jag nu. Tisdagen är snart över. Telia levererade inte. Inte jag heller. Min svarta patron i skrivaren räckte inte till och jag fick bege mig till Clas Ohlson för att köpa lite mer färg till den att äta. När färgen var installerad skrevs delar av texten ut. Alla elva sidorna av tredje kapitlet ville inte komma ut. En sida ville fastna i skrivaren. Det tog mig tio minuter att förstå hur jag skulle få loss den. Ni förstår, det tar lite tid för mig för det mesta. Det är därför det tagit sådan tid att skriva ihop den där texten som jag ska skriva på mer ikväll. Imorgon. Den ligger i alla fall här bredvid mig nu. Den ser ganska strukturerad ut. Jag ska läsa den nu och stryka lite formuleringar. Kill my darlings som det kallas. Sov gott! Puss och gonatt!

Min mor och jag

Det är ju lite konstigt ibland hur man tänker sig att saker och ting ska vara och bli. Till att börja med: hur jag tänkte mig att den här bloggen skulle bli och vara. Jag hade tänkt mig att min header skulle vara en räv, räven ur Gruffalon. För att räven är väldigt söt och bakgrunden är grön. Jag gillar söta rävar och grönt och det skulle passa bra till min ”sagoimage” med Det var en gång…

Men så blev det nu inte. Istället så hamnade mormor och morfar där i headern. Mest för att jag inte orkade koppla min sladd från telefonen där kortet på räven fanns, för att överföra den till datorn. Men även för att bilden är så snygg, på mormor och morfar alltså, bättre än den finaste filmaffisch. Det som hände sig mer, när jag satt här framför min nya blogg och tittande granskande på min mormor och min morfar, var att jag kom att tänka på vad min vän sa när hon såg bilden, nämligen att jag liknar min morfar lite granna. Ni vet hur det är med tankar, de flyger omkring hur de vill. Så jag satt och tittade på de där två på bilden och sedan for min blick upp på min beskrivning: Mitt så kallade liv efter trettio… och jag insåg att jag är äldre nu än de var på bilden. Deras hy var yngre än min där, lite slätare än min. Var är smilgroparna? undrade jag sedan. Jag har en smilgrop på ena sidan och en halv (ungefär) på den andra. Men mormor och morfar, de har inga smilgropar så de har jag väl fått i present av mamma eller pappa. Pappa tror jag.

Jag har fått ganska mycket i present av pappa: virvlarna i håret, hårda naglar (som är svåra att klippa) och en konstig lillfingernagel som går i arv i släkten på Jansson-sidan. Av mamma har jag också fått fina presenter. Framförallt mitt födelsemärke, större än en femkrona, som gnuggades över från mammas mage till mitt skulderblad när jag låg där inne i den varma bassängen och väntade på att få komma ut. Hur det kunde gnugga av sig? Ja, alltså doktorn skar bort mammas samling av små leverfläckar som samlats i en hög mitt på magen och i processen så måste han kanske tryckt till lite hårt med kniven eller så, eftersom de gnuggade av sig på mig. Min är med borta nu. Mitt födelsemärke alltså. Det försvann för elva år sedan på plastikavdelningen på US. Jag var hur nervös som helst när jag skulle ta bort det. Jag hade väntat sedan jag var tolv år på att de skulle få skära i mig. Åtta års väntan kan göra en lite nervös. Men i väntrummet så satt det en äldre dam som också skulle utsättas för lite plastikkirurgi då hennes näsa bara var halv. När jag såg det så insåg jag att min lilla borttagning av ett födelsemärke i litet större format än en femkrona, inte var en så stor affär. Samtidigt som jag satt där och väntade så hade en MC-förare råkat ut för en olycka och läkaren som skulle skära i mig fick prioritera honom istället, förståeligt nog. Men då jag åkt så långt – här talar vi om en bilfärd i 40 minuter mellan Motala och Linköping(!), hoppas ni anar min ironi, så tyckte de att det var synd att skicka hem mig utan att ha skurit lite i mig först. Så de slängde in mig (överdrift: jag gick in i operationssalen iklädd vita sjukhussockar och sådan där sjukhusrock och hoppade självmant upp) på britsen under en stor lampa. Väl på plats på britsen så sade de snälla sköterskorna till mig att inte vara nervös och att låtsas att jag låg på en solig strand utomlands och hade det gött, medan de började ge mig den ena bedövningssprutan efter den andra tills jag inte kände något och de skar bort min present från mamma. Allt detta hann de med medan MC-killen sövdes inför hans operation. Så är livet på en pinne. Så nu har jag ett halvt hakkors, tycker vissa, fast jag föredrar att se det som ett vanställt Zorro-Z på skulderbladet.

Förövrigt tror jag att min näsa är en blandning av mamma och pappa (som ju hela jag är iof). Den är lite vanställd efter ett slag av en grov pinne som några grannbarn gillrat som fälla i dungen när jag var yngre och som jag såklart klev rakt på. Vilket i sig är en helt annan historia, så mycket jag kommer ihåg då jag blev ganska golvad. Men vad det förde med sig är att min näsa numera är lite mer lik min mammas, då den är lite sådär snyggt böjd ungefär som Barbra Streisands näsa och det är ju inte helt fel.

Nu börjar jag känna att det är dags att avsluta. Precis som jag skrev i början. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Vilket texten här ovan bevisar. Jag tänkte bara skriva om en räv och om bilden på min mormor och morfar och se vart jag hamnade. Hos Barbara Streisand, vem hade anat?